17 december 2010

Sorg och vemod...



När sommarn mot hösten sig vänder,
då samlar sig flyttfåglars rad.
De längtar till ljusare länder
med vårliga, grönskande blad.

De vet, att när sommaren svalkas,
då närmar sig uppbrottets stund.
De vet, att när höststormen nalkas,
då väntar en varmare lund.

En dag lyfter tusende vingar
för fjärran mångmilafärd,
och flyttfågelsträcket sig svingar
mot syd, mot en varmare värld.

Guds folk är som flyttfåglars skara,
de väntar på uppbrottets stund.
De väntar Guds sommar den klara
där högt ovan världarnas rund.

Det väntar en sommar därborta,
ett varmare, skönare land.
Ja, blott några vingeslag korta,
sen ser vi den soliga strand.


En dag lyfter tusende vingar
för fjärran mångmilafärd,
förbi alla stjärnornas ringar
mot himlen, Guds eviga värld.

Lydia Lithell



6 kommentarer:

Myricas Farmor sa...

Vilken vemodig dikt, men fin.
Ha en god helg
kram

Maria sa...

De orden är fina - jag har sjungit sången många gånger. Lite vemodig men ändå hoppfull!
Hoppas att du har en skön förjulstid!

Farfars stuga sa...

Men snart är det tillbaka....

Kram Cia

Lisbet sa...

En dikt fylld av vemod, man får tänka till lite... Är det en sång?

Ha en fin dag!

Hanna sa...

Ha en fin adventshelg!
Kram
Hanna

Åsa! sa...

Så vackert! Hoppas allt är bra med dig? Kram